Spelmusik i finrummet?

Överdrivet publikfriande stjäl uppmärksamheten från det som borde vara kvällens huvudperson – musiken. Ett starkt helhetsintrycket dras ned av fantasilösa arrangemang.

Att spela in covers på kända stycken från TV-spel har blivit en stor subkultur på nätet, och det finns egentligen lika många sätt att gripa sig an verket som det finns artister. I grova drag finns det dock två vägar att gå. Antingen tar man sitt eller sina valda instrument och spelar in stycket med samma arrangemang som det har i originalet, eller så tar man originalstycket som en grund att stå på för att skapa något eget.

I helgen kunde vi i Uppsala bevittna resultatet av båda metoderna. I lördags bjöd David Westerlund och Kungliga akademiska kapellet in till nostalgikväll för alla spelfans med konserten Level UPPsala. Stycken från Zelda, Castlevania och Final Fantasy med mera framfördes med orkester, orgel och band.

Kvällens värd, David Westerlund, har själv sagt att hans mål inte är att göra om musiken nämnvärt, bara arrangera den för orkester, något som fungerar mer eller mindre bra beroende mycket på originalstyckenas natur. Musiken från äventyrsspel som Zelda och Final Fantasy har redan från början en episk kvalitet som lätt översätts i symfonisk dito. Att arrangera deras melodier och stämningar för orkester fungerar utmärkt. Likaså de gotiskt klingande styckena ur Castlevania, där stråkar och orgel tillsammans väver en kuslig stämning värdig vampyrjägaren Belmonts spel-serie.

Andra stycken, som de ur äldre Mario-spel, där fyra kanaler och en smittande rytm var allt som behövdes för att få oss att springa från vänster till höger i högsta fart, fungerar mindre bra, eller hade behövt mer arbete. Den svängiga ragtimekänslan från bana 1-2 i Super Mario Bros 2 försvinner till exempel nästan helt när stycket ska uppföras av en orkester på femtio musiker, varav merparten är stråkar. Utan att vilja förminska Westerlunds eller någon annan inblandads insats, vill jag mena att de styckena skulle vinna på att antingen helt slopas, eller arbetas om mer. Detsamma gäller kvällens stora överraskning som annonserades i programmet. Musiken från månbanan i spelet Ducktales till NES är en av tidernas mest älskade stycken ur ett TV-spel, men i orkestertappning, utan något vidare arrangemang, förlorar den nästan all sin drivkraft och ironiskt nog storslagenhet.

Att sen Westerlund inte kan låta bli att flirta ohämmat med fansen och dra nördiga små skämt må väl vara hänt, men om ens syfte är att få mindre insatta att ta TV-spelsmusik på allvar, kanske man borde låta musiken stå mer på egna ben?

Lidbjörk Luigi och trummisen Thomas i bakgrunden.

Kvällen innan gavs den som tog sig till puben Escobar prov på den andra vägen att gå. Lokala bandet Killed by Koopa spelade sina funkrockiga versioner av musik från mestadels spel till NES från åttiotalet. Deras filosofi är, som synes i artikeln ovan, en helt annan än Westerlunds. Till viss del är det nog en effekt av deras sättning. Spelar man i ett rockband är det helt enkelt roligare, och lättare, att kunna sväva ut, än om man har en hel orkester att tygla. Spelar man dessutom på en pub med gratis inträde där folk som inte alls bett om att få höra gamla Mega Man-låtar kommer vistas, blir det än viktigare att den musik man framför går att njuta av även för den som inte kan frammana några rosa minnen.

Som Henrik Lidbjörk säger i artikeln ovan i UNT:
”För oss är det viktigt att musiken funkar utan några förkunskaper, men att låtarna samtidigt ska gå att känna igen för de som spelat spelen. Framförallt ska det vara svängigt och funkigt.”

Just funkigt är kanske inte något som är kompatibelt med en klassisk orkester som i fallet med Level UPPsala, men jag tycker ändå att lite mer möda kunde lagts på att anpassa musiken efter formatet där så krävs. För svänga kan den garanterat!